Om jag inte vore så lat och bekväm skulle jag gå ner på byn mycket oftare än jag gör. Exempelvis nu! För att jag är godissugen till max! Då skulle jag köpa en Fazers Blå och kanske ett paket glass eller två. Man kan säkert få uppfattningen att jag är världens gottegris när man läser bloggen, men sanningen är att jag har köpt godis högst fem gånger på detta år. [Edit: Nej, tio måste det vara. Jag har åkt tåg och då köper jag ju choklad.] Man vänjer sig av med godisätande om man gör det sällan. Och jag mår väldigt bra av det, när jag senast tog ett långtidssocker (HbA1C) så låg det på 4.0 och det är det bästa värde jag har haft sen jag fick diagnosen diabetes 2003. 5 är normalt kan man säga. Ju längre jag kan skjuta fram den dan när jag måste börja medicinera, desto bättre.

Bild: Hur tänker man när man placerar en ros bakom en fotbadande varg och en rörlig vattring? Men det är fina färger!

Jag vill försöka förklara varför jag har ett så komplicerat förhållande till nätet, nätnoja kan man nästan kalla det. Sen ska jag svara på era underbara kommentarer. Det började för ett antal år sen, när jag fanns på Qruiser. Där fick jag kontakt med en person i samma stad och vi umgicks både över nätet och irl. Den här personen hade bland mycket annat humörsvängningar som inte var av denna världen och fick vedervärdiga raseriutbrott för precis vad som helst, och det blev jag som fick ta emot mycket av det här.

Det kunde ligga drösvis med hatmail i inkorgen när jag vaknade, men den här personen levde en mycket stor del av sitt liv på nätet (en annan variant av öppenhet kan man säga, där allt skulle vara offentligt) och skrev hemska saker i sin qruiserdagbok, jag namngavs inte men det var uppenbart för alla som kände oss att det  var mig det handlade om. Jag gjorde bra saker för den här personen men det spelade ingen roll, och inte heller gick det att rätta till missförstånd mellan oss. Och det var så som den här nojan utvecklades hos mig. Än idag får jag en kort ångest när jag ser att det kommer mail eller sms, ända tills jag öppnar och ser att det är vänliga meddelanden som kommer.

Egentligen är jag väl en rätt så snäll person men trots det så har jag under årens lopp fått en del ovänner. Min egen släkt inte minst! Och jag har aldrig lyckats vara vän med mina ex, inte för att jag har sett det som nåt att sträva efter. Jag antar att det är så för de flesta människor, att man inte kan komma bra överens med precis alla. Och man kan ha de bästa intentioner men ändå skiter det sig ibland. Sen tror jag inte att det är realistiskt att jag skulle kunna sluta blogga, jag skulle sakna det alldeles för mycket. Jag måste hitta ett annat sätt att hantera det här, gilla läget med andra ord.

Edit: Som vi diskuterade när jag var och hälsade på Tristess, så finns det större möjligheter till destruktiv impulsivitet i kommunikationen i och med internet och mobiltelefoner än vad det fanns förr. Det var en så krånglig procedur att skriva ett brev på papper, stoppa det i kuvert osv osv, och mottagaren fick i bästa fall vänta tills nästa dag med att läsa. Jag tror att det avhöll många från ogenomtänkta utbrott och påhopp. Men att skicka ett mail eller sms går så snabbt och lätt, och alla människor kan inte hantera detta på ett ansvarsfullt sätt.

Alla ni, och ni vet vilka ni är, är gåvor. Ni är anonyma eller identifierbara, kännbara i realiteten eller endast här, gåvor är ni ändå. Tack vare denna blogg, som i denna upplaga har pågått sen 2006, fick jag ta del av de gåvor som ni är.  Jag tror inte på att komma och gå, tilltalet ska vara kontinuerligt. Jag ska berätta nåt knäppt, jaha varför? därför att driften att berätta sanna saker är vanebildande! När jag satte ihop de texter som kom att utgöra min första diktsamling valde jag halvt omedvetet att börja hela skiten med en dikt som har som förstarad: Allt det jag berättar är sant. Så började mitt författarskap och så har hela mitt liv sett ut.

Jaha, jag är bara för dum för att dölja mig själv. So what? Vilken jävla idiot, och jag vill inte vara annorlunda än jag är. Jag vill bara vara en curlingflata (se där, ett nytt uttryck!) för den kvinna jag älskar (ja, du vet att jag gör det) och en jäkla pålitlig vän (ja, du vet att jag inte viker i första taget ändå). Så ser min önskan ut, bara ett email i barmen och en katt där på altanen som slickar tassen efter att ha tagit en råtta. Minns ni Timothy McVeigh som avrättades för bombdådet i Oklahoma? Han och jag har, hade, samma favoritdikt, Invictus av W.E. Henley. Var vänliga och läs den om ni på riktigt vill veta vem jag är, och om ni vill ha den på svenska så säg till så översätter jag den.

Out of the night that covers me,
Black as the Pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds and shall find me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.

********

Ut ur den natt som täcker mig,
Svart som Avgrunden från pol till pol,
Tackar jag de gudar som kan finnas
För min oförstörbara själ.

I omständigheters hårda grepp
Har jag inte blinkat eller ropat högt.
Under ödets grymma slag
Är mitt huvud blodigt men oböjt.

Bortom denna vredens och tårarnas plats
Avtecknar sig Skuggans fasa,
Och ändå finner årens skräck
Mig orädd och ska alltid finna.

Det kvittar då hur trång porten må vara
Och hur fylld med anklagelser skriftrullen än är
Jag är mitt ödes herre:
Jag för befäl över min själ.

av människoförakt och har ingen lust att blogga vidare. Vad gör dessa människor?  De älskar inte. De talar om en kärlek som de inte förmår. Nu vet jag att alla mina onda aningar talade sanning. Jag hör: Gloria in excelsis deo, det är sanningen.  Om Hitler låg och sprattlade i vattenbrynet och hotades av drunkning skulle jag vara tvungen att dra upp honom! Han vore en människa som vilken annan och hans fula mustasch skulle inte ha någon påverkan på min räddningsinstinkt. Hitler har blivit en ofrivillig vattendelare. Men jag är inte där, jag är bara fylld upp till ögonen av skitprat. Nu borde vi stänga ner detta jävla vrövl.

Kal Oskaaa… jag töjah äntäää… Men det står inget i tidningarna om nåt kaos nånstans så jag håller mig lugn och fin! Tidningarna är fyllda av bilnyheter och upprördheten vet inga gränser, men jag undrar… Ska staten stötta näringslivet när det går dåligt? Var det vettigt under bankernas kris när de hade spekulerat för mycket med pundet de var satta att förvalta? (Alltså, varför ska man inte undra? Bankerna ville göra ett spiel med alla ATP-miljarderna, det fick de, nu finns de icke mer, vart tog de vägen? inte kan de väl vara bara bortlekta?)

Är det förenligt med ett miljötänkande, hur nyfött och stappligt det än må vara? Eller har hackkycklingen Maud Olofsson faktiskt gjort rätt? Så fort nån skit behöver tas itu med skickar de fram henne i skottlinjen, något säger mig att hon inte har en reserverad stol i ett framtida eventuellt kabinett. Aah, nej Maud, man blandar inte silver- och guldsmycken, du valde fel stylist, sorry! Varför hackar alla på henne för övrigt? Vi behöver inte producera mera bilar, snarare behöver vi hitta vettiga alternativ till att ta bilen ner till Willys när vi är sugna på en chokladkaka.

Bild: Tjusig vad!

av dette dretpratet. Så:

1: Har man något otalt med mig ska man komma med det till mig direkt.

2: Dretpratet angår mig endast och enbart om jag får höra det.

3: I de fall jag inte får höra det så är det liktydigt med att jag inte har hört det alls. Med andra ord, det föranleder ingen åtgärd.

4. Amen.

Det slår mig i huvudet precis när som helst: Gör det nu, gör det nu, gå, gå! Packa datorn, lås dörren och stick! Jag lär få leva med den obönhörliga längtan bort mot en specificerad plats i resten av mitt liv. Ska jag gå? När ska jag gå? Nu? I morgon? Den som låter sin längtan förvrängas till hat är värd medömkan, de som håller sin längtan i helgd utan att kränka andra är värda lyssnande, de som gör det och går är värda idoliserande. Nu är det nästan 10 år sen jag fick min skallskada, den 23 december 1999, runt 18 på kvällen. 10 år sen hela mitt liv i grunden förändrades och saker jag hade känt till genom läsning blev påtagliga erfarenheter.

Andra har undrat om jag hade velat välja bort detta. Nej, varför då. Jag skulle kunna skriva om Avalonmyten, och det har jag också gjort.  Jag skulle lära mig koiné på riktigt och göra översättningar av alla de oundgängliga texterna. Mitt liv skulle få ett historiskt perspektiv. I alla möjliga och omöjliga sammanhang skulle jag bli känd som en jäkla bra kontrabasist eller liraspelare. Jag skulle spela för mat och uppehälle varhelst nån ville lyssna. Mitt namn är grekiskt. Jag har vit sand i händerna. Jag kan spela allt som har strängar eller som går att banka på.

Jag äger allt vad någon kan önska. Mitt liv fylldes plötsligt, utan förvarning, med fasa, smärta och sorg. Nu är allt det delar av min verklighet. Jag går vidare och inbegriper alla mina erfarenheter i mitt nu. Detta är länge sen nu. Jag lever med sviterna. Du följer med så länge du vill. I ett ögonblick öppnar sig min blick för din verklighet, men jag vet inte om vi kan tala om det. Jag är en empat men de som tolkar mig ska få förbli privata.

på Willys häromdan stod jag och tänkte på detta med paniksyndrom. Man lär sig saker när man har levt med detta, man kan få ökade kunskaper om sig själv, man tvingas också utveckla strategier för att hantera det som det rent reellt innebär att leva med paniksyndrom. Ingen människas sätt att hantera sina panikattacker är bättre än nån annans, vi måste respektera varandra, det enda som betyder nåt är att vi tar oss själva på allvar. Det finns också olika sätt att hitta hjälp, för en del är KBT vägen ut, för andra SSRI-preparat, för andra finns ingen annan väg än den totala självinsikten och även förlikningen med det förflutna, och då är psykoterapi en väg. Som jag har nämnt har jag gått mer än 16 år i terapi, däribland freudiansk psykoanalys.

Men även under arbetet måste man kunna leva. Jag fick ett besynnerligt kroppsligt förhållande till mina panikattacker därför att de kulminerade i samma veva som jag utvecklade diabetes. I början var jag rejält jävla sjuk och hade ett blodsocker som for runt som en studsboll. Jag kunde trycka i mig ett paket russin i panik och fem minuter senare var det förbrukat. Idag har jag en viss avsmak för russin. I situationer där jag kunde få panik visste jag många gånger inte om det var äkta panik eller blodsockerfall (symptomen är extremt snarlika), och det hela blir ännu mer komplicerat när man tänker på att psykisk stress förbrukar energi till max. Jag fick god träning i att ta blodprov under fältmässiga förhållanden, exempelvis i tunnelbanan, med mätaren i en hand, nålen i en, och dextrosolpaketet i en tredje.

Det var verkligen inte roligt, men det var lärorikt. Vad lärde jag mig? Att min kropp inte ljuger. Att jag ska ta den på allvar, även på förhand. Om jag vet att jag kan få panikattacker i folksamlingar så kan jag möjligen, eventuellt, minska risken. Jag behöver tänka på att äta ordentligt innan jag går ut och långsamma kolhydrater är bra, inte för att jag tror på GI-stuket men för att jag behöver energin när den behövs. En druvsockertablett ger bara nån minuts alerthet när det gäller och det räcker inte, det kommer direkt en backlash. Och så att jag klär mig så svalt jag kan, att stå i en kassakö och bli överhettad kan utlösa en panikattack, precis som paniken att stå i en kassakö kan utlösa överhettning. (!)

Bild: Heliga tre konungar av James Tissot

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men i Norrland tittar man mycket på utetermometern och missar aldrig väderprognosen på TV. Norrlänningar i diasporán behåller denna vana livet ut. Däruppe anpassar man allt efter temperaturen, särskilt vintertid förstås men även resten av året. Till och med fjärde klass åkte jag skidor till skolan på vintern, men det jag jag ju berättat, jag tycker bara det är lite roligt. Ibland var kylan så sträng att vi fick vara inne på rasterna, gränsen gick vid 30 minus. Man frös aldrig. Jag tänkte på det här idag när jag var ute och hämtade ved, jag hade bara t-shirt på överkroppen och tänkte att nu känns det lite friskt nästan, det är nog ett par minusgrader. När jag tittade på termometern var det 11 minus. När kylan är såhär torr känns den inte alls kall! Fast jag känner av min astma när jag är ute och anstränger mig, det måste jag erkänna.

Bild: Herdarnas tillbedjan av Gerard van Honthorst, tidigt 1600-tal. En väldigt ögonblicklig, vänlig skildring. Det flamländska renässans- och barockmåleriet har setts som väldigt stelt och uppstyltat men det finns verkligen undantag. Även i denna bild är de tre herdarna så underbart coolt och mänskligt skildrade. Ja, visst är det kasst måleri! Men det är fint.

Jag hade för flera år sen en person på besök som såg den här i mitt badrumsskåp och trodde det var en exklusiv sexleksak (men varför heter det egentligen sexleksaker? sex kan ju vara både allvar och lek, och uttrycket har opassande infantiliserande konnotationer). Jaha oj, sa jag, kan de se ut sådär? Tydligen. Det är en mycket fin parfym i en okonventionell förpackning, själv tycker jag det ser ut som en svart sten. Den lanserades 2003 och tillverkas fortfarande.

Det är en rökelseparfym med starka inslag av kryddor och trä, bland noterna finns saffran, muskot, garam masala, kryddnejlika, ros, vitpeppar, etiopisk rökelse, afrikanskt wengeträ, vanilj, ambra och patchouli. Jag brukar inte gilla nånting som innehåller patchouli, det känns så kvinnorörelsen på nittiotalet, men här går det utmärkt. En underbar, rökig, varm parfym som passar bäst på vintern och som även män kan bära om de är lite våghalsiga!