och det är coolt att ha ett sjätte sinne

när man saknar de övriga fem. I hela mitt liv har jag hört (!) att det värsta som kan hända en människa vad beträffar sinnena är att bli döv, tydligen är det mycket mera traumatiskt och livsförsvårande än att bli blind. Jag som förlorade hörseln helt på ett öra vid fem års ålder har hela livet haft en rädsla för att förlora hela hörandet, jag har kanske känt det här instinktivt. Kommunikationen mellan människor är så utpräglat audiell, föreställ er själva vilket som vore värst: mörker eller tystnad. Om jag bara fick leva bland hundar vore inte hörandet fullt lika viktigt. Men det här stängde för mig dörren till en framtid som musiker fastän det tog många år för den insikten att slå i lås.

För mig blev det visuella sinnet mycket dominant, det öppnade världen ur ett annat perspektiv när jag inte kunde höra allt jag ville. Jag tog min tillflykt dit och fann förklaringar där när halva min värld var stum. Så är det fortfarande. Jag går runt i min halvtysta värld och översvämmas av bilder, färger, skiftningar, nyanser, strukturer, detaljer. För en sak vet jag säkert nu efter 45 år: man kommer aldrig förbi något sådant. Livet blir för all framtid ett annat. Man lär sig aldrig leva med det och man vänjer sig aldrig, livet måste fortgå ändå.

Men det jag ser hjälper mig inte att göra mig förstådd och förstå, för det behöver jag kunna tala och höra.  Nu sviker min syn sakta men säkert och om några år är den troligen borta, det vänstra ögat pajade ganska definitivt förra sommaren, och det skrämmer mig inte på minsta sätt. Men jag fruktar fortfarande lika mycket att världen skulle bli tyst, att jag inte skulle kunna höra vad du säger, inte kunna säga något till svar, inte själv skulle kunna tala.

it’s coming aliiive… again,

tänker jag i förhoppningen att det ska fungera som en självuppfyllande affirmativ profetia. Det händer mycket ute i världen just nu, en väldig mängd olika händelser och skeenden som alla på olika sätt (de flesta rätt nedslående) belyser vår tid. Jag har slöläst nyheterna de senaste dagarna och hoppas snart komma igång med reflektioner och kommentarer, inte för att mina analysförsök kan förändra nåt, men de gör ibland världen lättare att förstå för mig själv.

En lustig slump är att jag häromdan ramlade över en intressant text av Tristan Taormino (det är en kvinna) i Village Voice: Girls Love Gay Male Porn. Idag ser jag att en debatt om bögporr har satt igång här i Sverige och det var bara att vänta med tanke på att porr har diskuterats mycket på sistone. Taormino skriver ur ett straight women’s perspective och synpunkterna är intressanta, de går inte stick i stäv med det som jag skrev här för länge sen om flator som tänder på bögporr.

Alltså, varför skulle flator inte kunna göra det? Jag har aldrig träffat nån flata förutom 80- och 90-talens patentbigottradikalfeminister som har nåt emot män som individer eller grupp, inte heller mot deras kukar eller generellt mot manlig sexualitet. Vi ser däremot med fördömande på sexualiserat våld (vilket inte är samma sak som sexualitet) och på våld i relationer överhuvudtaget. Vår egen blinda fläck har varit våld i lesbiska relationer, och nu visar forskningen att var fjärde flata nån gång har utsatts för detta. Vad som är ytterst sällsynt, även om det förekommer, är sexualiserat våld mellan kvinnor, och det tror jag inte har med kön att göra utan är en socialt konstruerad företeelse.

Under 90-talet när jag jobbade i kvinnobokhandel gjordes det, mest i USA, vad som kallades för lesbian erotics/erotica, det skulle alltså inte vara pornografi utan nåt finare och rättare. Jag har dock aldrig nånsin sett en sån film, bara läst beskrivningar. Det var filmer som Claire of the Moon, Cynara m.fl. Rent pornografiska filmer där kvinnor har sex med varandra har kritiserats därför att de medverkande agerar mot betalning, jaha, gör inte bögporrskådespelare det då?

Det är inte det som det hänger på i mina ögon utan att det är straighta kvinnor som spelar lesbiska för en straight manlig publik. Det gör väl att den här typen av filmer inte har så mycket att ge flator. Men jag ska erkänna att jag aldrig har sett nån sån här film heller, bara korta klipp. Jag har faktiskt aldrig sett en porrfilm, det har liksom aldrig blivit av! Men jag ska försöka formulera lite tankar utifrån stillbilder jag har sett av olika slags pornografiska och erotiska filmer.

Porrfilmer med ”lesbiska” gjorda för straighta män har ett särskilt bildspråk, det är tre personer i rummet, två agerande kvinnor och en osynlig manlig betraktare. Kvinnorna är inte omedvetna om denna tredje närvarande, tvärtom poängterar dramaturgi och ikonografi att de agerar för denna blicks räkning, inte i första hand för att de är intresserade att ha sex med varandra. Det är mycket vanligt förekommande att en eller båda tittar in i kameran i en direkt kommunikation, och detta ger ett otrovärdigt intryck och försvårar säkert möjligheterna för kvinnor att känna identifikation med det som sker.

Det här ser man väldigt sällan i bögporr. Där är också scenografin annorlunda, handlingen (om man nu kan tala om handling, och om det dessutom behöver finnas en sån, det är ju inte direkt spelfilm) förläggs till mycket varierande miljöer, allt från flygplanscockpitar till biltvättar till tvättstugor. När kvinnor har porrfilmssex med varandra verkar den vanligaste platsen vara just en säng i ett rum utan särskilt mycket inredning utöver denna möbel. Det ser ganska tråkigt och enahanda ut tycker jag.

Jag har en teori om varför den så kallade lesbian erotic movie-genren aldrig fick nåt jättestort internationellt genomslag och ingen genomgripande kulturell betydelse, och den handlar om det som jag så gärna hackar på, nämligen 80- och 90-talens bigotta syn på vad som var politiskt korrekt lesbisk sexualitet. Det mesta förutom vanilla light-sex var tabuiserat och jag tror det var det som gjorde såna här filmer (och konst och litterära texter) så underväldigande avtändande. Bamse och Brummelisa-sex.

/Svammela, med ljus och lykta.

Bild: AK dissar! Rent estetiskt och konstnärligt tycker jag faktiskt att den här bilden är väldigt ful, men inte ful på ett vackert sätt utan bara tråkig. Jamen vad fan! Hångla med glasögonen på? Ja, om man hånglar i offentlig miljö och har bråttom, men inte så här…

mitt i aftonens lugn

kom oväntat en känsla av ensamhet över mig. Det är inte obehagligt, det är inte sorgligt eller skrämmande. Nu ska jag släcka och sova, det är fortfarande efter snart ett år med nysängen lika överraskande behagligt att lägga sig i den. Men visst vore det ännu mer behagligt att kunna bjuda någon att dela denna säng med mig, vika täcket åt sidan, göra en inbjudande gest, och bara liksom suga in henne  i min famn!

Det lär bli regn i morgon, kanske en bra dag för skrivarbete. Jag har gjort ren kamininsatsen i öppna spisen, putsat glasluckorna, tömt askspannen borta i skogen och burit in ved. Hela utrymmet under allen* är proppat med ved så det ska nog räcka till i vår. I förrgår var jag förresten äntligen på det uppskjutna återbesöket hos husläkaren och vi gick igenom diverse inkomna provsvar. Det finns inget som tyder på att jag skulle ha åkt på någon reumatisk åkomma av något slag. Problemen med värk och stelhet osv berodde helt enkelt på att själva jobbet var var i tyngsta laget för min kropp som redan har åkt på en hel del förslitningsskador.

Andra provsvar var också glädjande (jag försöker skriva så lite jag kan om sånt här för jag tycker det är så gäsptråkigt), långtidssocker, HbA1C, låg på 4.0 och det är strålande bra, kolesteroler också jättebra, och weeheee! mitt normallåga blodtryck är tillbaka igen och jag kan sluta med den blodtryckskränkande, äsch jag menar blodtryckssänkande medicinen. Högt blodtryck ligger i släkten för mig men rent personligt dök det upp i min egen kropp när jag fick struma 1996. I våras var jag frisk från detta och nu har alltså blodtrycket blivit normalt igen, mycket skönt.

*allen = altanen

uppdatering 2: spotify

Den eminenta Catwomankitty har skrivit en viktig uppdatering angående Spotify! Missa inte den.

Skyddad: efterlysning!

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Skyddad: ett mysterium eller?

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Skyddad: spotify

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

de är redan här…

och här är bildbeviset. Ett flygande objekt kraschlandade 1959 i det ödsliga område nära Pinsk, dåvarande Sovjetunionen, som av myndigheterna getts kodbeteckningen Area 52. Ingen av varelserna ombord överlevde kraschen. Nu har en av obduktionsbilderna nått omvärlden. Det som ingen ville tro på är bister verklighet.

skräckbilder

har vi enligt sportjournalister erbjudits att se på idrottsstjärnan Carolina Snüft (men att jag aldrig kan minnas vad folk heter!)  när hon skadade sig nyligen. Ja, det gjorde säkert mycket ont. Här är ett annat slags skräckbild, riktigt skrämmande i mina ögon, tagen i Darfur för ett par år sedan. Då var jag i samtal med biståndsorganisationer, jag ville ge mig ut där jag om inte annat kunde bära hinkar, gärna till Sudan, men det blev inte så. Läkarna skrämde skiten ur mig med den här ögonsjukdomen, jag satte mig bara ner och väntade fridfullt på gråheten och den vita slamrande käppen. Allt gick i stå, min forskning, mitt bildmakeri, jag slutade på konstskolan så klart, allt gick bort, det var ju ingen mening att tänka på en visuell framtid. Mitt bibliotek gav jag bort. Och jag hade fullkomlig frid med allt det här. Det skrev jag om här. (Länken kommer när jag hitttar den.)

Läkarna och läkarvetenskapen suger ibland dåligt, det måste jag säga. Deras profetior kan vara korrekta i princip men tidsmässigt felaktiga. Visst har jag svårt att läsa långa stunder och visst är mitt vänsteröga rätt mycket inaktiverat, men ser gör jag fanimig. Det har gått 4 år! Jag borde vara synlös nu. Javisst har jag AMD, men inte AMD (wet) utan AMD (dry). Jag är feldiagnosticerad. Skillnaden mellan dessa diagnoser är livsavgörande. Jag kan läsa en hel bok om jag bara får ta det i små portioner. Jag ser mot himlen och den är bucklig och streckad och flummig men jag skulle lätt som en mycket liten pannkaka kunna klara mig också i en annan verklighet än min vanliga, ett annat land, en annan värld. Just nu vet jag inte alls vart min kompassnål pekar, men om Gud i sin ljuvliga visdom skulle skicka mig någonstans så går jag självklart dit. Och om han säger åt mig att stanna här så stannar jag. Men va faan!

Lämplig och passande musik till dessa makabra och välgörande funderingar är Spellbound med Siouxsie & The Banshees. Jag har lagt in YouTubelänk till detta mästerverk tidigare. Jag sätter här in en legendarisk spelning från Köln gjord 1991. Gitarristen John McGeoch avled senare (vad var det för fel, han spelar så bra när det startar), han lyser starkt här. Siouxsie Sue visar att hennes röst, hur kraftfull den än var, inte var det som bar bandet, vad var det då? Denna musik kan fortfarande slå omkull mig. Det är så vackert, så svårt, så starkt. En enhet.

Someone waited in vain for this person to return to home. Darfur, the aftermath of a genocide:

From the cradle bars comes a beckoning voice who sends you spinning, you have no choice.

svalka

Nu känns det mer som vanlig svensk sommar, här är ”bara” 20 grader. I morgon ska jag ut på landet och blir borta några dar, jag tar datorn med så kan jag uppdatera lite grann i alla fall. Jag ser verkligen fram emot att träffa vänner, äta gott, prata en massa, ro lite grann (förr i tiden var jag rätt duktig på att ro men nu är det åratal sen jag gjorde det) och bara vara. Alla människor behöver sociala kontakter, annars blir de skogstokiga. Eller lappsjuka. Fenomenet lappsjuka existerar, det är alla överens om, men själva namnet är ju förlegat. Det kan man också säga om världsarvet Laponia. Jag förstår inte varför det inte fick heta Sápmi helt enkelt, det är ju det trakten heter, men man tänkte väl att Laponia skulle vara mer säljande. (Det låter ju som en tvål.)

Idag är jag i en något dämpad sinnesstämning, jag vaknade med ett ryck helt svettig efter en mardröm som jag inte haft på flera år, men nu kom den tillbaka vilket har en anledning, de senaste dagarna har jag tänkt på och pratat om de människor som förekommer i drömmen. Jag ska lägga till en sak angående Nico. Det var inte missbruket som var den direkta orsaken till hennes död 1988. Hon var ren då. Hon cyklade omkull och drabbades av en massiv hjärnblödning. Vilket som kom först, vurpan eller hjärnblödningen, är oklart. Men det är mycket troligt att en människa som missbrukat heroin i hela sitt vuxna liv har sämre chanser att nå hög ålder, och hon var bara 50 när hon avled.

Det syns på mig att jag är 50, förr såg jag mycket yngre ut än min ålder men nu har det jämnat ut sig och det känns skönt. Mina rynkor är välkomna. Men jag ser inte äldre ut än jag är, vilket Pentti Saarikoski gör på bilden nedan. Han var, om jag minns rätt, 46 när han dog. På bilder från slutet av hans liv ser han ut som 70 tycker jag. När jag läste Pekka Tarkkas monumentala biografi blev jag häpen för jag hade alltid trott att han var runt 70 när han dog. Och denne lysande klassikeröversättare kunde mot slutet av sitt liv inte ens stava på grekiska. Han hade bränt ut sin hjärna men fattade det inte själv. Otroligt sorgligt och tragiskt.

Jag tänker en del på missbruk. Det är självklart lättare att underhålla och kvarstanna i ett läkemedelsmissbruk om man som Michael Jackson är rik och berömd. De läkare som har försett honom med narkotikaklassade mediciner har ändå gjort fel, oavsett hur rik och berömd han var.