And Darkness and Decay and the Red Death held illimitable dominion over all.

Så slutar Edgar Allan Poes otroliga skräcknovell The Masque of the Red Death. Den har en Decamerone-influerad handling, ett land härjas av pest och en prins stänger in sig i ett slott tillsammans med tusen andra ädlingar av olika kön för att rädda sina liv. Befolkningens öde rör dem inte, allt de vill är att överleva och, medan de väntar på att epidemin ska dra bort, leva i lyx som de är vana vid. Jag ska inte avslöja mer av handlingen om ni inte har läst denna novell redan, för den är verkligen ett mästerverk som håller för tidens gång.

Jag kom att tänka på den här berättelsen genom en märklig kedja av associationer, det finns en röd tråd här och jag ska illustrera den med några videoklipp från YouTube. Den goda Tristess har hållit mig uppdaterad under kvällen om hur Idol-tävlingen har avlöpt, Mariette Hansson gjorde tydligen ett lysande framträdande med Because the Night, och den fanns redan ute på YouTube en timme efter att sändningen slutat. Så nu har jag hört en av årets medverkande, inte illa! Visst sjunger Mariette Hansson skitbra och hon tolkar denna låt (en av mina favoritlåtar) underbart, men vad fan! Orkestern, arrangemanget, det låter ju som ett EPA-dansband på en finlandsbåt! Så supertacky.

Jag började tänka tillbaka. När jag var några och tjugo och jobbade på Stockholms central hade jag en jättebra arbetskamrat som var äkta punkare. Vi var helt sälla över Patti Smith och inte så lite förälskade i henne, och hur cool är man inte om man skriver en sång tillsammans med Bruce Springsteen? Jag hade alla hennes vinyler, hon var en av de influenser som gjorde mig till poet, och det kan man väl beklaga såhär i efterhand men gjort är gjort. Patti Smith och fotografen Robert Mapplethorpe hade ett konstnärligt samarbete och en vänskap, vissa säger romans, jag vet inte om det stämmer, hursomhelst var det han som tog den legendariska porträttbilden som blev omslag till hennes första album, Horses.

Jag började tänka på Robert Mapplethorpe som dog i aids-relaterade komplikationer 1989. Det är verkligen sant att världen var en före aids och en annan efter, eller snarare under. Det är ingen slump att de författare, musiker och konstnärer som skildrat detta virus förödelse starkast är amerikanska, det var där den queera frigörelsen verkligen tog fart och det var också där som ödeläggelsen började på allvar. Den grekisk-amerikanska sångerskan, performanceartisten, kompositören och pianisten Diamanda Galás var en av de första som använde sin konst som aktivism.

Hennes första album The Litanies of Satan från 1982 är en annan av alla mina vinyler som jag ibland saknar, jag rusade och köpte den så fort den kom in till skivaffären i Gamla stan, vad den nu hette, de hade alltid det nya som andra skivaffärer aldrig tog in. Det var också en sån där musikalisk uppenbarelse, hon är en sångerska som inte går att beskriva och jag tänker lägga in två klipp, det mest ”lättlyssnade” först. För det är extremt krävande, skakande, vacker musik men absolut inget man kan lyssna oberört på.

1984 påbörjade Galás sitt stora verk, trilogin The Masque of the Red Death, tre studioalbum som från olika vinklar belyser aids-epidemin (det var då inte ännu en pandemi). Under detta arbete fick hennes bror Dimitri veta att han var hiv-positiv, och han avled innan det sista albumet var färdigt. Det här stycket, Εξελόυμε (Exeloume, befria mig) kommer från det första albumet, The Divine Punishment. I Diamanda Galás sammanvävning av konst och politik har en stark kritik av kyrkornas skambeläggande av hiv-smittade och spridande av fördomen att aids var ett straff för ett sexuellt syndigt leverne alltid varit uttalat och närvarande.

Det finns närmare 500 videoklipp med Diamanda Galás på Youtube och jag rekommenderar verkligen alla som pallar att bekanta sig med hennes musik. Det är faktiskt inte alla som klarar att lyssna på denna fantastiska artist, det kan man se av kommentarerna om inte annat! Men jag tycker hon är totalt underbar. Här kommer ett klipp från det första albumet, den magnifika tolkningen av en av Baudelaires vackraste dikter, Les Litanies de Satan. Jag vill understryka att Baudelaires satanism inte har nånting gemensamt med larv som Church of Satan och Dragon Rouge, för honom var Satan de fallnas fallna ängel, den som vakar över de lägsta, och den här dikten är full av kärlek.

Den röda tråden vindlar sig vidare, ända till 1978 när den tyske countertenoren Klaus Nomi gjorde ett märkligt genombrott på en rökig klubb i New York och över en natt blev en kultfigur på the art scene. Han sjöng Dalilas förförelsearia Mon cœur s’ouvre à ta voix (Mitt hjärta öppnar sig för din röst) ur den franske romantiske tonsättaren Camille Saint-Saëns kitschläckra opera Samson et Dalila iförd nåt slags rymdkostym. Det är fantastiskt att detta finns på film, kvaliteten är urusel och ändå går hans persona och röst fram så starkt. Klaus Nomi hann spela in några album och singlar innan han avled i aids-relaterade komplikationer 1983.

Så har vi gått från Idoltävlingen 2009 till Gamla Testamentet, och den röda tråden gick inte av, det kommer den aldrig att göra. Sjukdom och död tystar många röster, andra tar vid.