Minnen överväldigar mig, de flesta kan kastas bort som sopor, andra vill jag tänka på en stund. Någon gång har jag nämnt det här men jag minns inte var just nu. Jag har frossat i musikminnen med en vän, kommit ihåg min sexdebut med en annan vän, börjat läsa en fantastisk text om fångenskap. Klockan går mot två och det är hög tid att logga ut och sova. Jag sover så gott numera och det är en välsignelse utan like för en som plågats av sömnstörningar sen treårsåldern.

Men det här glömmer jag aldrig och ska vårda det minnet så länge jag lever. Ett ljuvligt minne, ett minne som honung från Hymettosberget. Minnet av en alldeles vanlig människas alldeles vanliga godhet, som aldrig går att glömma. Det var en natt på öronkliniken på Uppsala Akademiska Sjukhus, det bör enligt vad jag vet ha varit 1964. Jag var inlagd där och hade genomgått den andra av mina tre öronoperationer, jag var mycket svårt sjuk och det var osäkert om jag skulle överleva. Jag plågades och led så mycket att jag har förträngt hur ont det gjorde. [Edit: när man talar om öronoperationer så menar man invasiva ingrepp i huvudet, det handlar inte om de små broskbitarna som sitter utanpå skallen.)

På något vis förstod jag allt. Men tolkade det efter mina förutsättningar och då blev det fel. Jag tänkte att jag hade begått något misstag som gjorde att det blev så här vedervärdigt. Men jag kunde inte hitta detta misstag i mitt minne, hur mycket jag än sökte. Så här kopplar ett litet barn när det söker efter förklaringar, och jag var bara fem-sex år. Det var ganska svårt att vara barn på sjukhus på den tiden, det var mycket strängt, man skulle vara tyst, fick inte springa, inte stoja och leka, inte föra liv. Inte leka. Hela det här tog många månader så därför är mina tidsangivelser inexakta.

Föräldrarna fick komma på besök en timme i veckan. Så var det på Östersunds lasarett där jag blev opererad första gången. Det tyckte jag var svårt. Men det blev svårare sen när de måste skicka ner mig till Uppsala Akademiska Sjukhus för den andra och tredje operationen (och visst är det bisarrt? det var där jag föddes!) och den enda kontakten jag hade med min familj på långa tider var genom breven min mamma skickade. Jag var sex då, och tack och lov kunde jag läsa. Jag var en vuxen människa, väl förtrogen med lidande och smärta, i ett litet barns kropp. Jag hade hela skallen invirad i gasbindor, tänka kunde jag likväl.

En natt när stjärnorna över den uppländska himlen lyste ovanligt klart och tycktes håna mig och jag inte alls kunde somna klättrade jag ner från min säng och traskade ut i avdelningsköket. Jag såg på klockan över dörren att den var strax före två. Där satt nattsyrran och läste en veckotidning. Hon tittade upp på mig där jag stod i dörröppningen och sa: Nä men kan du inte sova? Nä, sa jag. Kom ska du få en smörgås, sa hon. Jag minns den smörgåsen exakt, det var leverpastej på rågbröd och jag fick en hel egen flaska Apotekarnes Sockerdricka till. Jag minns att vi satt och pratade en stund. Sen gick jag tillbaka till mitt rum och sov. Jag kommer aldrig att få veta vem den människan var, vad hon hette. Och hon kommer aldrig, om hon ännu lever, att få veta vem jag var och blev. Ett litet barn som blev föremål för hennes vänlighet. Ett bland många, men det var jag.

Bild: Den Helige Franciscus extas av Caravaggio, bearbetning. Ni ser väl valpens kärlek?