Jag skrattade så magen hoppade när jag läste om en annan bloggskandal, ute i stora världen, långt borta från oss svenska ankor och vår lilla plaskpöl. Alain de Botton, en schweizisk tramsförfattare och kvasifilosof bosatt i England, fick sin senaste bok recenserad i New York Times och blev så förbittrad över kritiken att han skrev ett långt inlägg på recensentens blogg. Det gick i den här stilen: Jag ska hata dig till den dag jag dör, din dumma dumskalle. När det sen kom negativa reaktioner på det här blev de Botton ännu mer upprörd och menade att det var en privat kommunikation mellan honom och recensenten. Men då skulle han väl ha skrivit ett mail och inte en bloggkommentar?

En rolig liten sammanfattning finns på Aftonbladets kultursida. Recensionen av Caleb Crain, som startade allt det här, finns här. Caleb Crains egen blogg (som verkligen är läsvärd för sin egen skull) finns här. Det är hysteriskt roligt att läsa Alain de Bottons pinsamma tirad, han beter sig som en femåring och ger mig verkligen vatten på min kvarn i min åsikt att författare ofta är både jobbiga och egotrippade personer med alltför lite humor. Och brittiska Telegraph har två mycket bra artiklar i ämnet, här finns en grundlig bakgrund och här en rolig kommenterande sammanfattning.

Men detta är inte det enda. Den ganska förbisedda författaren Alice Hoffman (jag tycker hennes böcker är tråkiga) gick helt nyligen i spinn över en recension hon också och slängde ur sig en mängd twitterinlägg där hon till slut hotade med att lägga ut kritikerns telefonnummer. Vad är det för fel på folk? Det har alltid hänt såna här befängda saker men nu blir de så offentliga och innan du vet ordet av så kan hela världen garva läppen av sig åt dina obetänksamma ord. I Telegraph nämndes en grej som jag själv faktiskt kommer ihåg och myser åt, när den briljante Gore Vidal blev nerslagen av Norman Mailer och liggande på golvet yttrade de numera klassiska orden ”Words fail Norman Mailer, yet again.”

Har jag läst nåt av Alain de Botton? Nej, och jag kommer inte att göra det heller. I hans fall räcker det faktiskt att läsa recensioner. Den bok som allt det här rabaldret handlar om, The Pleasures and Sorrows of Work, är en filosofisk undersökning av människors arbete i olika länder. Han har fått kritik för att han romantiserar arbetets skönhet och sopar slit, smärta och dåliga arbetsförhållanden under mattan. På flera håll har det setts med oblida ögon att de Botton, som själv är stormrik genom arv, driver tesen att man ska vara lycklig med det man får. Strävandet efter lycka är ett centralt tema i hans författarskap men att utjämna ojämlika förhållanden i samhället är inte ett medel för att göra människorna mer lyckliga. Snarast gör han narr av människor som inte är lyckliga med sin lott. I mina ögon är detta inte ett traditionellt värdekonservativt budskap utan rent reaktionära tankegångar.

För den som verkligen, verkligen vill veta hur människor i världen har det på sina arbeten, hur de utnyttjas i vad som måste kallas slaveri, hur barn i asiatiska länder förstörs i svältlönefabriker under helt vidriga och farliga förhållanden för att producera lyxvaror, leksaker, sportskor och rent jävla trams, rekommenderar jag att läsa böcker och artiklar av exempelvis John Pilger och Naomi Klein. Länkar till deras webbsidor finns här till höger i sektionen Diverse.

Den här helgen ska jag ägna åt att läsa ett opublicerat manus av en författarkollega som jag verkligen högaktar. Det känns verkligen spännande och roligt och jag är stolt över att få göra det. Kanske blir det därför inte så mycket bloggat nu under resten av veckan. Men nåt blir det säkert om jag känner mig rätt.

Bild: Svensk blå anka, en fin lantras med mycket gamla anor