det är ju bara tre veckor kvar till Prajden. Jag har gått i två Prajdparader, en i Östersund, en i Stockholm. (Hur många Frigörelsedemonstrationer jag gick i på den tiden det hette så har jag inte hållit reda på.) Jag känner redan hur jag börjar gnissla tänder och hyperventilera (ja, det går faktiskt att göra dessa saker samtidigt, man andas genom näsan!) Men varför blir jag så nojad varje år? Det är klart att man ska känna och visa sin prajd, om man har nån. För varje år som går blir jag alltmer frånåkt, avhängd, översnöad och enstörig, ett levande fossil långt borta från gemensamhet, glam, glitter och gamman. Visst kommer jag att gå i paraden även i år, det tycker jag personligen att alla som kan bör göra. Stora folksamlingar ger mig inte panik längre, det var länge sen. Jag ska pryda mig med stora, ceriserosa tygblommor (ja, det är jag i koppel på bilden nedan)!
Åh en fossil till, välkommen till fossilvärlden. Jag hade gröna velourbyxor på min första frigörelsedemonstration. Vi har verkligen känt varandra länge. Bodde du månne i röda länga för lugna flickor eller rullade du runt i Unaman, Sunaman eller Vinaman. Häromdagen insåg jag att vi haft gemensamma klasskamrater förstås men det kan vi prata om när vi ses.
Åh, så skönt att inte vara det enda fossilet i världen! :-D
Jag hade randiga snickarbyxor på min första demo. Alla mina kläder kom från familjevårdshemmet så det var samma stil på allt, urtvättad maoistisk progg-chic.
Nej, jag bodde i det lilla huset Bergö. Men i USV var jag ofta, och överallt för den delen. Det ansågs allmänt att vi som gick på musiklinjen var snorkiga och bara höll oss för oss själva. Och en del låg det i det. Men jag gjorde tvärtom, eftersom jag umgicks med mina klasskamrater på dagarna ville jag träffa resten av skolans elever på ledig tid. Jag var hemma i alla hus och blev nästan till allas lilla maskot. Ja, vi har mycket att dryfta! :-D
Jag övergav den dygdiga flickvåningen för USV och hade ett tag två rum, ett jag betaldade för och ett i USV där jag idkade odygd så jag blev kallad till rektor Harald och fick mig en lektion om att de var tvugna att veta var alla sov om det började brinna (jag blev även dirigerad till skolsyster för lite sexualupplysning, jag vet inte vem av oss som tyckte det var mest pinsam). Jag blev ju klokare med åren och jobbade en del med Harald under alla sommarår på Öland, var till och med hembjuden till honom, jag påminde honom inte om våra tidigare möten, en del saker ska man inte rota för mycket i. Jag hade inte så mycket kontakt med de snorkiga musikstudenterna *s*, vi blev ju alla kollegor här i stiftet så dem har jag aldrig sluppit undan. Jag umgicks med chilenarna och namibierna, jag övade också alldeles för mycket då jag inte hade något hem att åka till utan var den som alltid var kvar tillsammans med flyktingarna, ibland åkte vi till Åseda där det var någon kfml(r)-klädinsamling och en flyktingförläggning. Det var genom mina kontakter med mina chilenska vänner vi hade tillgång till konstsalen dygnet runt, det var så otroligt att bara få göra vad man ville. Förresten hade mitt ex, blåvitrandiga snickarbyxor på första demonstrationen, jag passar inte i snickarbyxor för jag är så lång att jag ser ut som Farbrodern i Lilla Anna-böckerna i långrandigt *s*, det är bara hatten som saknas.
Nemmen! Nån odygd fick jag sannerligen inte uppleva… Inte förrän flera år senare när jag flyttade till Stockholm. Men då tog jag igen en del i alla fall. Hm, rektorn hette Arvid när jag gick där, de måste ha bytt precis efter du slutat och innan jag börjat antar jag.
Det är klart att det fanns en del musikstudenter som ville hålla sig lite för sig själva men jag var så förtjust att vara ute i världen, fri från samhällsvården så jag umgicks med alla allt vad jag hann. Också jag var kvar på många av helgerna och alla de kortare loven, jag fann också vänner bland latinamerikanerna. Och du höll till i konstsalen, det gjorde jag också genom tillval, minns inte vilka det var mer än keramik men Karin Hartvig var en mycket bra lärare, som gillade mig av nån anledning.
För övrigt passar inte jag heller i snickarbyxor, jag är så kort så jag ser ut som Lilla Anna på maskerad i manlig drag. :-D
Vi kanske kunde göra gatuteater av Lilla Anna och Långa farbrorn. Det fick nog byta ut rektorn eftar skandalåret jag bevistade stället. Vi var ju lite vilda, eller de andra var vilda och jag observerade. Jag har fortfarande kvar nålen man fick, den med oljelampan och korset i en ring. Ibland tittar jag på den och minns att jag varit ung. Hade du inte Stefan Edman också, han fick mig att ägna en hel del tid åt miljörörelsen. Och så var det skandalen med med läraren som var biskopsson och som gjorde en studenska dräktig, men det hade kanske blåst över när du kom? Planterade du också vårdträd och gick i gåsmarsch till borgen på natten med facklor. Min prestation var att ro fram och tillbaka till Växjö och så var jag med i alla idrottslag. Är man lång och har bollsinne så älskar alla tränare att ragga upp. Jag hade Ladislaw Müller som lärare i piano och han bet på naglarna varje gång jag var ute med volleybollaget. Han var en så bra lärare, jag fick så mycket inspiration när det gällde rysk och östeuropeisk nutida musik. Elin Wägnerrummet! Kombinationen av massor av böcker, stor flygel och stora fönster ut mot grönskan, det rummet tillbringade jag så många långhelger i spelandes stor och sorgsen musik. Konstigt nog var det inte några andra som gillade det rummet!!
Men Guuud/run! Minnena bara väller in när jag läser dina kommentarer. Jag har tänkt så lite på den här tiden, aldrig varit på nån återträff, bara hållit kontakten med en enda klasskamrat, sångerskan Karin W. Vars 50-årskalas jag nyligen var på, jag blev också 50 i samma vecka. Jag har också kvar nålen i ett skrin där jag har allt möjligt bric-á-brac, där ligger också nyckelbrickan från min rumsnyckel, B7 för Bergö 7. Besynnerligt nog, fast det är ganska aspie, så kan jag minnas exakt i vilka rum i vilka hus mina klasskamrater och alla andra vänner bodde på området.
Jodå, vårdträden och slottsruinen och roddbåten och kapellet med sina vetekorn fortfarande inkilade mellan stockarna, orgeln däruppe där jag så gärna hjälpte till som bladvändare och fick min första och enda orgellektion. Jag ville så gärna lära mig spela orgel men det var inte lönt, det uppdagades att jag hade så korta fingrar att jag inte ens kunde greppa en oktav.
En lärare som var biskopsson gjorde fuffens? Det säger mig nåt men jag tror det hade tystats ner så effektivt när jag började så jag har inte klart för mig vem det var. Men under mina två år var det två lärare på min linje som hade förhållanden med elever, den ena läraren var därtill gift. Jag mådde ganska illa över det för jag hade en crush på eleven.
Ladis, vilka underbara timmar det var för honom. Jag var hans bästa elev i gehör och musikteori och hans sämsta i satslära, han kunde aldrig palla med att jag var tvungen att ta ut alla körsatser på gitarr eftersom jag inte kunde spela piano. Han tonsatte en av mina dikter för just Karin W och hon har framfört den i många sammanhang senare, verkligen vackert. Han öppnade verkligen mitt öra för Bartók. Han sjöng, han spelade skivor för oss, han tryckte in kunskaper i våra skallar och mest av allt delgav han oss sin kärlek till musiken. Hans fru Boiana var för övrigt en ljuvlig pianist, hon ackompanjerade mig på inträdesprovet och jag har alltid trott att hon fick mig att spela så bra att jag kom in.
Och Stefan Edman, jo han startade en studiecirkel första året jag gick, om kärnkraft för det var just innan folkomröstningen, och den gick jag såklart för jag tyckte jag ville veta varför jag skulle rösta som jag redan visste att jag skulle rösta. Mycket entusiasmerande var han. Men nu när jag tänker tillbaka på alla lärarna vi hade, sittande gråhårig i min soffa på Värmdö och nästan 30 år senare, så är det Britt Mossbergs konsthistoria jag minns tydligast och varmast.
Jag var precis lika musikaliskt begåvad som mina klasskamrater, minst lika mycket, men under de där åren blev det mer och mer klart för mig att det inte skulle funka. Vi stråkar var ju mycket ute i bygden som legomusiker vid olika oratorieuppföranden osv, dessutom skjutsades vi in varje vecka för att ”fylla ut” kommunala musikskolans orkester under ledning av den rödkindade Cedron Strand. Och visst, de kunde framföra riktigt snofsiga verk tack vare vår kompetens. Men det går inte att spela i en stor orkester och vara totalt döv på ett öra, det märkte jag successivt.
Friska gärna upp mitt minne om vilket Elin Wägner-rummet var! Vi hade som klassrum en sal på andra våningen där det fanns en Malmsjöflygel i rött trä, mahogny gissar jag, och en rad med fönster mot gårdsplanen, det var inte den eller? Därutanför fanns ett stort trapphus som var min favoritlokal att öva i, det var fantastisk, rentav smickrande akustik. I det trapphuset uppförde jag och en andraårselev Bachs dubbelkonsert och det blev mycket uppskattat. Men nu snurrar jag iväg i nostalgi och minnen, bäst att sätta punkt illa kvickt. :-D
Jag ser fram emot att ses i riktiga livet och jiddra lite om det här. Kram!
Cedron Strand var musikledare för kommunala musikskolan byköping där jag fick min grundutbildning under högstadiet. Han testade mig för att se om jag kunde få börja med ett instrument till. Det han kom fram till var att jag var totalt obegåvad och att jag inte hade någon musikalisk talang alls. Året efter kom jag in på S:t Sigfrid och sedan har det rullat på rätt bra för att vara totalt obegåvad. Elin Wägnerrummet låg längst ned i samma hus som stora körsalen var, jag tror att det var en utbyggnad av det gula huset. Det var ett lite hemligt rum på många sätt, perfekt att gömma sig i. Ladis gillade mig mycket i harmonilära men jag har inte absolut gehör och på den tiden var jag ganska rastlös så att sitta och skriva ner hela Bachpreludier som diktat, ja det var för mycket för mig. Jag lärde mig så mycket när det gällde ornamentik och annat i musikläran som jag haft nytta av hela livet. Vi skrattade så mycket tillsammans! Jag skjutsades också runt i oratoriekörer och andra konstellationer inne i Växjö som duktig alt, inte alltid så inspirerande, sedan turnerade vi som kör med Stavert som domptör i hela södra Sverige. Det hade kommit ett förslag till ny gudstjänstmusik som skulle presenteras i en massa pastorat, inte ett öre betalt fick vi. Stavert drabbades hårt av mindervärdeskomplex när Leif Strand och Hallberg började svänga loss med jazzkörsång så då åkte vi ett varv till, sista varvet var när vi samarbetade med de Chilenska eleverna och framförde Missa Criolla i bland annat Lunds domkyrka. Vi hade väldigt bra sopraner och även vi altar hade sopranregister så kören lät väldigt bra, killarna var också bra så det var inte konstigt att vi fick åka omkring så mycket. Nästan alla hade sång som huvudinstrument den årgången. Fick du bara en orgellektion, det var väl synd, man kan spela mycket även om man inte tar en oktav, fugor av Bach t.ex. är helt klart spelbara, eller triosonaterna *stön*. Gud, min Gud vad jag saknar orgelspel. Jag bor 800 meter från en fantastisk barockorgel, jag har fått lov att spela men inte kunnat pga kramperna. När jag tänker efter måste jag utmana mig själv och trava iväg och spela, leva och andas.
Hittade en bön av C.Krook, den slog rot i mig, jag delar med mig den till dig!
Kristus är uppstånden
Slutet – som blev början
Vanäran – som blev seger.
Ensamheten – som blev gemenskap.
Herre nu vet jag det:
Kärleken kan inte krossas, bara ondskan.
I mitt dop fick jag del av Ditt liv,
av Din död och av Din uppståndelse.
Jag förstår det inte, men jag vilar i det.
Ondskan fick inte sista ordet.
Döden var inte slutet. Porten öppnas
och lösenordet är Ditt namn.
Herre, i Ditt namn vill jag leva och dö.
Kort snabb surrig kommentar: ja vi som satt där som spelande skyltdockor struntade helt i lille Cedron och hans lilla pinne, han var bara kolerisk, maktgalen och tämligen omusikalisk, den viftade inte som vi ville men vi lirade som vi ville. Bra blev det enligt tidningarna. Jaha, nu vet jag, det jag tänkte på som Wägnersalen var Briliothsalen i bottenplanet. Där fanns också en härlig flygel, märket minns jag tyvärr inte längre. Vi kommer att kunna minnas mycket tillsammans när vi ses! Vi fick höra talas mycket om den där uppsättningen av Misa Criolla som ni gjorde, det talades om med den vördnad! Vi fick verkligen veta att vi hade haft stora föregångare.
Det var ju i den vevan det kom så i ropet med folklig kyrkomusik, MC, Missa Luba, Anders Öhrwalls arrangemang av dalakoraler, oj oj. Vi for runt, mycket på grund av att Stavert ville ses som hängande med, men lärorikt och roligt var det. Det var i och med det här som jag hittade kontrabasen i skåpet i salen på andra våningen och bestämde att det hädanefter skulle bli min musik, för jag har aldrig sjungit bra och ville göra något vettigt. Och det var schuckert för ensemblen att ha en bra basist på konserterna, men framförallt njöt jag själv. :-D
Tack för den vackra och gripande bönen, jag har ibland tyckt att det är synd att Caroline Krook inte har skrivit mer, alltså publicerat mera tryckt text. Här får du en bit ur Den Helige Johannes av Korsets Själens dunkla natt. Men på engelska. När det gäller bysantinsk poesi och arkaiska liturgiska texter är Hjalmar Gullberg oöverträffad som översättare. Men jag skulle ändå vilja göra om en del, alldeles själv.
Into this dark night souls begin to enter when God draws them forth from the state of beginners–which is the state of those that meditate on the spiritual road–and begins to set them in the state of progressives–which is that of those who are already contemplatives–to the end that, after passing through it, they may arrive at the state of the perfect, which is that of the Divine union of the soul with God.
Jag ber personligen att jag alltid ska få förbli en nybörjare, med öppen blick framåt. Vacker text finns här. Och här!
Tack, ja vi har mycket att prata om, allt ska inte skrivas ned utan delas öga mot öga. Jag tackar för texten. Johannes av Korset är en oändlig källa för kontemplation.
Sov gott, nattens korta mörker har redan tagits över av gryningen!