tycker Arne Bajse att jordbruksministerns förslag om avskjutning av förvildade katter är. Vi har inga vilda katter i Sverige utan de cirka 100 000 katter som lever utan hem är förvildade. De är hemlösa och lider mycket svårt. Personligen tycker jag det är förfärligt att behöva avliva djur men ur djurskydds- och naturvårdssynpunkt är det det barmhärtigaste alternativet. Sen kan man börja diskutera hur det ska undvikas. Precis som jag tycker det vore bra med nån typ av licens för att få lov att skaffa barn skulle nåt liknande införas när det gäller husdjur. Körkort för hund och katt och alla andra djur. Ingen ska få lov att skaffa katt bara för sommaren och alla katter som inte går i avel ska kastreras. Sveriges hund- och kattstall drivs av eldsjälar som går på knäna av för mycket arbete och för lite pengar. Och då undrar man ju hur många hemlösa katter Arne Vajsing (men vad heter mänskan då?) har bjudit in att dela hem och härd med honom.
Hey Anna-Karin. Long time no seen… men jag är här och läser. Bara en riktigt dålig en på att kommentera.
Angående stray cats… Jag håller med dig och jordbruksministern, till viss del. Projekt pågår runt om i landet för att hålla nere ”vildkatts”beståndet. Katter fångas in, kastreras och släpps tillbaka. Andra fångas in och får bo i bur tills de är utvärderade som omöjliga och blir då avlivade eller så blir de tama och får en möjlighet att komma in i värmen hos någon god människa som vill ge dem en chans. Tyvärr finns det inte tillräckligt med människor för katterna. Och då undrar jag varför man ska lägga pengar och energi på katter som kanske skulle ha det bättre med vingar? Jag vet inte. Men i veckan som gick kom djurens vänner och hjälpte mig att fånga in just en sån här förvildad kisse nere på vår parkering. Han hade stukat svansen så att den inte gick att lyfta och han åt mat ur en kontainer med hushållsavfall. När det var som varmast låg han utslagen på asfalten och ville helst inte röra sig en meter, men så snart någon kom för nära så haltade han skrajset iväg. Han hamnade i en fälla under natten och hade trots rädslan i sitt fängelse slickat matskålen helt ren. Han skrek hjärtskärande när jag bar upp honom i lägenheten. Han var såklart väldigt rädd.
Sen fick han åka med djurens vänner till veterinären och ses om och få vård… kanske sitter han nu i en bur och väntar på att bli bedömd som framtida möjlig sällskapskatt. Vilket som så känns det skönt att ha fått honom bort från det liv han levde, som skadad och hungrig, nere vid parkeringen. Och det känns lite sådär mysgott i hjärtat att ha gjort någonting fint för honom…
Men jag tycker ändå inte att det vore omänskligt att avliva honom, om det skulle bli den sista utvägen.
Är det inte ett rätt så speciellt fenomen att vi människor vill uttrycka saker som mänskligt och omänskligt när vi pratar om djur? Det är inte humant för en råtta att leva ensam… hmm..? Och så undrar jag slutligen hur vår Arne ställer sig till älgjakt. Det hade varit intressant att veta. Kanske är det skillnad pga att älgen äts upp, och det är ju mer mänskligt.
Japp. När jag väl kommenterar så kommenterar jag rejält.
Kram!
Åh! Hej Mia, så härligt att se dig!
Och tack för den långa och tankeväckande kommentaren. Om människor hade mer ansvarskänsla skulle det här problemet inte vara så stort. Att man efter kastrering släpper ut dem igen är omöjligt för mig att förstå, även om de är förvildade så är klimatet här för hårt och de lider fruktansvärt, särskilt under vintrarna.
Det här är verkligen en jättesvår fråga, inte bara ur djurskyddssynpunkt utan också etiskt och moraliskt. Jag är inte människa (!) att komma på hur det ska lösas. Det är vårt fel att det finns för många katter och jag tror att lagstiftningen behöver skärpas. Men nu när vi måste anpassa oss till EU på alla möjliga områden så går det åt motsatt håll.
Ja… man kan ju fundera på hur verkligheten skulle se ut om katter kunde prata. Eller om de vore goda att äta. *rys*
Kramar tillbaka!