Världen vill bli bedragen. Historien är full av exempel på det, och ett av de härligaste är skojeriet med The Cottingley Fairies, eller älvorna i Cottingley. Jag har alltid intresserat mig för underligheter. Förr om åren hade jag en hel del litteratur om förmodat paranormala fenomen, och i flera av dem fanns det här intressanta fallet omnämnt. Det hände 1917 men inte förrän i slutet av 70-talet blev det definitivt avslöjat som bedrägeri, och det var James Randi som åstadkom detta. Det skulle föra alldeles för långt att presentera denne förträfflige man, men man kan läsa mycket intressant på hans hemsida och även på CSICOP, The Committee for Sceptical Inquiry.

Mitt bibliotek har jag inte kvar men det finns massor att läsa på nätet, till exempel hos The Museum of Hoaxes och i deras Hoaxipedia. Hursomhelst! Det var 1917 och de två kusinerna Elsie och Frances, 10 och 16 år, lekte runt i den enas trädgård med en lådkamera som de hade fått låna. De kom in och berättade för de vuxna att de hade stött på älvor i trädgården och lyckats fånga dem på bild. När bilderna var framkallade kunde man verkligen se älvor, och en lokal fotograf som tillfrågades intygade att bilderna var ”äkta”, de var inte retuscherade på något vis.

Och sen blev det stor sensation. Den ena flickans mamma var intresserad av spiritism och på något vis fick hon kontakt med Sir Arthur Conan Doyle, skaparen av böckerna om Sherlock Holmes. Han var övertygad spiritist och blev eld och lågor över bilderna. Här fanns nu äntligen bildbevis för att det existerade en värld utom och bortom den vi vanligen uppfattar med våra sinnen. Sen dess har de här bilderna (fem stycken tog flickorna) diskuterats hit och dit från alla möjliga synvinklar. Elsie och Frances höll envist fast vid att de verkligen hade träffat riktiga levande älvor.

Och till slut, efter drygt sextio år, påpekade James Randi att de små varelserna på fotografierna såg exakt ut som illustrationer i en bok. Några år senare erkände Elsie och Frances, som nu var gamla, att de hade ritat av älvor ur boken på papper, klippt ut dem, fäst dem på hattnålar och arrangerat dem bland blad och gräs. Men bara på fyra av bilderna. De insisterade benhårt på att den femte verkligen visade äkta älvor. (Det är intressant att det är den enda av bilderna där ingen av flickorna är med.) Om detta kan man tro vad man vill. Men hela historien är hysteriskt rolig! Vilka påhittiga och företagsamma flickor, och riktigt duktiga fotografer var de också.

När man läser om det här kan man inte låta bli att tänka på i vilket förfärligt tillstånd England och dess innevånare var efter första världskriget. Nästan alla människor där hade förlorat eller kände nån som förlorat anhöriga i detta fruktansvärda slösande med människoliv. Det är inte förvånande att spiritismen fick ett stort uppsving under de år som följde efter krigsslutet. Behovet att tro på att det fanns en existens bortom den jordiska var enormt. Och sörjande människor kom i skaror till mediala personer i hopp om att få kontakt med personer ”på andra sidan”. Det är nog inte att förvåna att så många var beredda att tro på älvabildernas äkthet. Och fina är de ju onekligen: