Eller äsch, tvärtom ska det ju vara. Jag blir skitirriterad när jag läser om att en ”islamofob” har blivit invald i Europaparlamentet. Islamhat i allmänhet är föraktligt och det finns anledning att nån annan gång skriva om hur framträdande det har blivit även i Sverige. Men Sverige har länge varit ett starkt rasistiskt och främlingsfientligt land, vi kan väl bara tänka på att det under sextonhundratalet förekom pogromer mot judar även här. I Västerbottens Folkblad kan man läsa om att alla irakiska flyktingar i Vännäs ska evakueras efter bråk och stenkastning eftersom deras säkerhet inte kan garanteras.

Men det är inte det jag ska skriva om just nu utan om fobier. Orden ”homofob” och ”islamofob” stör mig massor, de är språkliga missfoster. Men det är inte det viktigaste utan att man måste skilja mellan psykiatriska diagnoser och attitydproblem grundade på fördomar och okunskap. Jag skrev om det för länge sen här. Fobier i ordets rätta bemärkelser innebär stora lidanden för dem som har dem, och de gör livet mer eller mindre ursvårt beroende på hur stora möjligheter man har att undvika det som triggar. Edit: Och hur väl man svarar på behandling. Många har hjälp av SSRI-preparat, kognitiv beteendeterapi hjälper ofta (men hur varaktigt vet man ännu inte) och sen finns det ganska många vars fobier så att säga inte är behandlingsbara.

Telefonfobi är ganska knepigt att leva med och jag är tacksam över att den för min del nuförtiden mestadels är latent. Jag har märkt att det är väldigt svårt för människor i allmänhet att förstå hur man kan få ångest av nåt så vanligt och bra som telefonen. I så fall är det lika svårt för mig att verkligen förstå hur man kan vara paniskt rädd för nåt så gulligt som ormar. Jag förstår det inte genom egen erfarenhet men jag respekterar det verkligen. Det har hänt att jag har kastat min mobil i golvet i ren råpanik, naturligtvis gick den sönder, att spola ner simkortet i toaletten har jag också gjort och det var ju mindre ekonomiskt kännbart.

Min egen tes, som har stöd från stora delar av psykolog- och psykiaterkåren, är att alla fobier har en början och en orsak. Sen är det inte alltid möjligt att hitta denna orsak, den kan vara alltför djupt dold i det undermedvetna, ligga alltför långt tillbaka i tiden, eller minnet av den specifika händelsen kan vara utsuddat av alkohol, läkemedel eller droger, och såna minnen går aldrig att få tillbaka.

När det gäller mig och telefonen vet jag i stort sett vad det handlar om. Det utvecklades i ganska vuxen ålder och det började med två släktingar, på den tiden då jag fortfarande hade kontakt med min släkt, som levde ihop men jämt bråkade och slogs. Än den ena, än den andra ringde mig i hysteri och ville att jag skulle ta ställning, det var ofta s/jälvm/ordshot, många gånger fick jag åka dit för att medla och reda ut. Och under de år detta var som värst bodde jag utomlands och fick ofta slänga mig på båten över till Sverige. Då började jag få panikattacker när telefonen ringde och till slut blev det så att jag inte längre fixade att svara. Så jag stängde av mitt abonnemang.

Senare i mitt liv har det hänt andra saker som har förstärkt det här. Det är en fobi som inte uppstod pang bom utan utvecklades efterhand. Det fanns en person i mitt liv som hade det fruktansvärt svårt på alla möjliga sätt, en tablettmissbrukare som hade för vana att ringa fyra-fem gånger varje natt och prata och surra i timmar. Jag vågade inte dra ur jacken eftersom det kunde hända precis vadsomhelst, tablettöverdoser och självskadning. Denna person kunde också få plötsliga raseriutbrott, jag visste aldrig vad som kunde utlösa dem.

Att mobiltelefonen då hade kommit in i mitt liv med allt vad det kunde innebära av hat-sms gjorde inte saken bättre. När man har mobil bär man den vanligen med sig överallt, och påslagen dessutom. Sen har jag i perioder haft fast abonnemang. Livet blir knepigt utan telefon. Värre var det såklart förr när jag var tvungen att se till att jag hade småmynt till telefonkiosker. Sen kom telefonkortskioskerna. Nu har jag kontantkortsmobil. Men rätt vad det är så sitter man i telefonkö eller pratar med nån myndighet och så är pengarna slut på kortet.

Oftast är min mobil avstängd och det är inte många som har numret. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna få ett avspänt förhållande till telefoner mer. Visst blir man mer isolerad på det viset, men jag måste till viss del i alla fall kunna styra över vad som kommer in i min hjärna i ljud och text.