i minnen finns livet nu

Någon gång har jag nämnt det här men jag minns inte var just nu. Jag har frossat i musikminnen med en vän, kommit ihåg min sexdebut med en annan vän, börjat läsa en fantastisk text om fångenskap. Klockan går mot två och det är hög tid att logga ut och sova. Jag sover så gott numera och det är en välsignelse utan like för en som plågats av sömnstörningar sen treårsåldern.

Men det här glömmer jag aldrig och ska vårda det minnet så länge jag lever. Ett ljuvligt minne, ett minne som honung från Hymettosberget. Minnet av en alldeles vanlig människas alldeles vanliga godhet, som aldrig går att glömma. Det var en natt på öronkliniken på Uppsala Akademiska Sjukhus, det bör enligt vad jag vet ha varit 1964. Jag var inlagd där och hade genomgått den andra av mina tre öronoperationer, jag var mycket svårt sjuk och det var osäkert om jag skulle överleva. Jag plågades och led så mycket att jag har förträngt hur ont det gjorde.

På något vis förstod jag allt. Men tolkade det efter mina förutsättningar och då blev det fel. Jag tänkte att jag hade begått något misstag som gjorde att det blev så här vedervärdigt. Men jag kunde inte hitta detta misstag i mitt minne, hur mycket jag än sökte. Så här kopplar ett litet barn när det söker efter förklaringar, och jag var bara fem-sex år. Det var ganska svårt att vara barn på sjukhus på den tiden, det var mycket strängt, man skulle vara tyst, fick inte springa, inte stoja och leka, inte föra liv. Inte leka.

Föräldrarna fick komma på besök en timme i veckan. Så var det på Östersunds lasarett där jag blev opererad första gången. Det tyckte jag var svårt. Men det blev svårare sen när de måste skicka ner mig till Uppsala Akademiska Sjukhus för den andra och tredje operationen (och visst är det bisarrt? det var där jag föddes!) och den enda kontakten jag hade med min familj på långa tider var genom breven min mamma skickade. Jag var sex då, och tack och lov kunde jag läsa.

En natt när stjärnorna över den uppländska himlen lyste ovanligt klart och tyckte håna mig och jag inte alls kunde somna klättrade jag ner från min säng och traskade ut i avdelningsköket. Jag såg på klockan över dörren att den var strax före två. Där satt nattsyrran och läste en veckotidning. Hon tittade upp på mig där jag stod i dörröppningen och sa: Nä men kan du inte sova? Nä, sa jag. Kom hit ska du få en smörgås, sa hon. Jag minns den smörgåsen exakt, det var leverpastej på rågbröd och jag fick en hel egen flaska Apotekarnes Sockerdricka till. Jag minns att vi satt och pratade en stund. Sen gick jag tillbaka till mitt rum och sov.

Bild: Den Helige Franciscus extas av Caravaggio, bearbetning.

Ich küsse Ihre Hand, madame!

sjöng den rufsiga lilla dvärgschnauzertiken som jag passerade på skogsvägen idag, varpå hon satte igång med att slafsa och slurpa. Det finns inget som är så bra för hyn som hundpussar. Bloggkollegan och vännen Mia Kelekia hade verkligen en tänkvärd poäng häromdan i kommentaren till det jag skrev om förvildade katter, att tala om att man ska behandla djur humant är både logiskt bakvänt och stolligt antropomorfiserande. Såsom människor behandlar varandra, ofta med största råhet och hänsynslöshet, behandlar inte djur varandra, eller oss. Att de stundtals äter upp varandra är en helt annan sak och hör inte hemma i det här resonemanget. Men artighet och belevat sätt är nåt vi skulle kunna lära oss mycket om av våra vänner hundarna. Ja, och katterna så klart!

En klart godkänd dag ur hundhänseende har det varit och på andra sätt också. I morse tappade jag ett hårstrå i handfatet och plockade upp det alltmedan jag tänkte på hur behagligt det är att inte ha en sambo som lämnar sina hårstrån i handfatet. Inte för att jag är särskilt petig men jag gillar att bestämma själv hur städat eller ostädat det ska vara där jag bor. Man kan faktiskt ha ett bra förhållande utan att bo ihop. Det har varit soligt och fint här, kraftiga vindar som nu börjar mojna lite men nere i Mölnvik kom det enorma kastbyar så skyltar och allt möjligt blåstes omkull. Oftast är jag på gott humör men vissa dagar extra mycket så, idag har jag strösslat trevlighelghälsningar, komplimanger och uppmuntrande ord omkring mig som nån jäkla Disneyfe, men livet är så kort, varför skulle jag slösa bort mer tid än absolut nödvändigt på att vara sur?

åh! så otroligt underbart roligt!

Jag skrattade så magen hoppade när jag läste om en annan bloggskandal, ute i stora världen, långt borta från oss svenska ankor och vår lilla plaskpöl. Alain de Botton, en schweizisk tramsförfattare och kvasifilosof bosatt i England, fick sin senaste bok recenserad i New York Times och blev så förbittrad över kritiken att han skrev ett långt inlägg på recensentens blogg. Det gick i den här stilen: Jag ska hata dig till den dag jag dör, din dumma dumskalle. När det sen kom negativa reaktioner på det här blev de Botton ännu mer upprörd och menade att det var en privat kommunikation mellan honom och recensenten. Men då skulle han väl ha skrivit ett mail och inte en bloggkommentar?

En rolig liten sammanfattning finns på Aftonbladets kultursida. Recensionen av Caleb Crain, som startade allt det här, finns här. Caleb Crains egen blogg (som verkligen är läsvärd för sin egen skull) finns här. Det är hysteriskt roligt att läsa Alain de Bottons pinsamma tirad, han beter sig som en femåring och ger mig verkligen vatten på min kvarn i min åsikt att författare ofta är både jobbiga och egotrippade personer med alltför lite humor. Och brittiska Telegraph har två mycket bra artiklar i ämnet, här finns en grundlig bakgrund och här en rolig kommenterande sammanfattning.

Men detta är inte det enda. Den ganska förbisedda författaren Alice Hoffman (jag tycker hennes böcker är tråkiga) gick helt nyligen i spinn över en recension hon också och slängde ur sig en mängd twitterinlägg där hon till slut hotade med att lägga ut kritikerns telefonnummer. Vad är det för fel på folk? Det har alltid hänt såna här befängda saker men nu blir de så offentliga och innan du vet ordet av så kan hela världen garva läppen av sig åt dina obetänksamma ord. I Telegraph nämndes en grej som jag själv faktiskt kommer ihåg och myser åt, när den briljante Gore Vidal blev nerslagen av Norman Mailer och liggande på golvet yttrade de numera klassiska orden “Words fail Norman Mailer, yet again.”

Har jag läst nåt av Alain de Botton? Nej, och jag kommer inte att göra det heller. I hans fall räcker det faktiskt att läsa recensioner. Den bok som allt det här rabaldret handlar om, The Pleasures and Sorrows of Work, är en filosofisk undersökning av människors arbete i olika länder. Han har fått kritik för att han romantiserar arbetets skönhet och sopar slit, smärta och dåliga arbetsförhållanden under mattan. På flera håll har det setts med oblida ögon att de Botton, som själv är stormrik genom arv, driver tesen att man ska vara lycklig med det man får. Strävandet efter lycka är ett centralt tema i hans författarskap men att utjämna ojämlika förhållanden i samhället är inte ett medel för att göra människorna mer lyckliga. Snarast gör han narr av människor som inte är lyckliga med sin lott. I mina ögon är detta inte ett traditionellt värdekonservativt budskap utan rent reaktionära tankegångar.

För den som verkligen, verkligen vill veta hur människor i världen har det på sina arbeten, hur de utnyttjas i vad som måste kallas slaveri, hur barn i asiatiska länder förstörs i svältlönefabriker under helt vidriga och farliga förhållanden för att producera lyxvaror, leksaker, sportskor och rent jävla trams, rekommenderar jag att läsa böcker och artiklar av exempelvis John Pilger och Naomi Klein. Länkar till deras webbsidor finns här till höger i sektionen Diverse.

Den här helgen ska jag ägna åt att läsa ett opublicerat manus av en författarkollega som jag verkligen högaktar. Det känns verkligen spännande och roligt och jag är stolt över att få göra det. Kanske blir det därför inte så mycket bloggat nu under resten av veckan. Men nåt blir det säkert om jag känner mig rätt.

Bild: Svensk blå anka, en fin lantras med mycket gamla anor

det stilfullaste herrmodet

i historien tycker jag personligen var det som var rådande vid det spanska hovet runt 1550-1650, när renässansen övergick i barocken. Nånstans har jag skrivit om det här men minns inte var så jag säger några ord med risk för upprepning. När männen vid andra hov prålade som julgranar gick de spanska högreståndsmännen in för att klä sig värdigt, sombert och stramt, nästan helt i svart. Det var också en allvarlig och sträng tid i detta land, präglad av en intensiv katolsk religiositet. Kvinnornas och flickebarnens dräkter var något färgrikare men framförallt i skärningen så särpräglade med de groteska verdugada-kjolarna att jag skulle vilja behandla dem i ett annat sammanhang.

Men mansdräkterna var otroligt vackra och stilrena. Här användes inga blygdkapslar men benen framhävdes starkt och det var verkligen viktigt att en man hade snygga ben. (Och jag har alltid tyckt att snygga ben på män är mycket tilltalande.) Kvinnors ben har ju varit dolda ända fram till 1900-talet men numera är det de som exponeras, kommenteras och bedöms. Det finns en del dräkter från det spanska hovet bevarade men framför allt kan man njuta av underbara målares porträtt, El Greco, Velazquez och Goya framförallt. Nu ska jag visa några bilder på detta utsökta mansmode, alla av Velazquez.

Don Baltasar Carlos. Gossebarnen var också mycket sobert utstyrda.

Infanten Don Carlos:

Och inte ens för en hovnarr passade det sig att gå klädd i starka färger (Pablo de Valladolid är detta):

alltid sist med det nyaste

är vi som bekant på den här bloggen. (Det kejserliga “vi”, märk väl!) Jag har alltid varit intresserad av mode, kläder, dräkthistoria. Hur människor här i norden klädde sig fram till och med medeltiden vet vi tyvärr ganska lite om, de källor som finns är exempelvis kyrkomålningar, illuminationer i handskrifter, och de enstaka plagg och utfittor som genom en naturens kemiska nyck bevarats på så kallade mosslik, exempelvis Bockstensmannen. Från senare epoker finns mer, både dokumentation i konsten och faktiska dräkter, även om det främst är överklassens kläder som bevarats.

Det uttalas mycket föraktfulla och förklenande omdömen om så kallade modebloggar. De blir ju ännu lättare att dissa för dem som så vill därför att dessa bloggar ofta drivs av unga kvinnor. Men om inte Harmageddon kommer och världen går under, med en smäll eller med ett gnyende kan kvitta, så kommer dessa bloggar att vara en guldgruva för framtida dräkthistoriker. När det gäller klasskillnader inom modet har dessa i viss mån utjämnats under de senaste femtio åren. Det finns inga kungligheter idag som framträder i hermelinbrämade mantlar, det går inte hem utan skulle tvärtom väcka anstöt.

Rikedom, orättvisor, klasskillnader och ojämlikhet existerar och är inte mindre av realiteter idag än förr. Men visar man upp sin rikedom på ett alltför iögonenfallande, smaklöst sätt (varför inte ta Imelda Marcos som exempel) blir medborgarnas och omvärldens reaktion numera öppet kritisk. Imelda var inte mer tacky än vad Henrik VIII var men numera kan man säga att man tycker det är tacky utan att riskera halshuggning. Och paret Marcos groteska lyxliv var en starkt bidragande orsak till att de störtades.

Modet speglar tiden. Det skapas ständigt, på många olika plan, i många samhällsskikt. En modebloggare som Diane Pernet reser världen runt och dokumenterar modevisningar, hon visar och kommenterar couturierers verk och det är inte alla gånger plagg som fler än de välbeställda har råd att bära. Men hennes blogg är en stor inspiration för många. En modebloggare som Scott Schuman, känd som The Sartorialist, reser också världen runt och dokumenterar, men han visar gatumode, vad så kallat vanliga människor i alla åldrar bär idag, hur de iscensätter sig själva.

Inspirationen går åt alla håll och impulser föder nya, världen och den tid vi lever i avbildas, beskrivs och kommenteras nästan i realtid. Om femtio, hundra, tvåhundra år kommer modebloggarna, under förutsättning att internet i någon form finns kvar, att vara ett gigantiskt virtuellt museum och en fantastisk forskningsdatabas för dräkthistoriker, sociologer, etnologer och nutidshistoriker. Det tycker jag verkligen är en härlig tanke!

Aftonkavaj med insektsknappar av en av mina absoluta favoriter bland klädskapare, Elsa Schiaparelli:

Åh så vackra och sensuella kängor från brittiska Underground:

varför inte baka idag!

Det regnar inte här idag men nåt solaochbadaväder är det inte precis, solen kommer fram av och till men det är inte särskilt varmt. Jag ska ta shoppingvagnen och handla hem mat till helgen, det är en härlig tid för frukt- och grönsaksälskare som jag nu. Sommarvitkål är en läckerhet, bara att finstrimla den och så lite olivolja och rödvinsvinäger, salt och svartpeppar. Men här kommer ett bakrecept, scones är alltid gott till frukost eller eftermiddagsfika, det är otroligt enkelt att göra och de kan varieras nästan hur mycket som helst.

Scones

Grundrecept, söta scones:
5 dl vitt vetemjöl
150 g smör
2 dl filmjölk
1 kryddmått salt
2 msk vanligt strösocker
2 tsk bakpulver

Blanda först de torra ingredienserna och tillsätt sedan filmjölken och det kalla smöret (man kan använda en kniv för att hacka in det, ju mindre degen värms upp av handvärmen desto bättre). Dela degen i två delar och platta ut dem till runda kakor på en plåt med bakplåtspapper. Skär ett kryss med en vass kniv, inte ända ner, så de blir lättare att bryta i fyra delar. Grädda högt uppe i ugnen på 250° ca 10-12 minuter. Lägg dem i en brödkorg med en bakduk över så de håller värmen, de är ju absolut godast riktigt nybakade och varma.

Smaksättningsförslag:

Äppelscones
1 skalat, urkärnat och grovrivet äpple
1 msk farinsocker
½ tsk malen kanel

Vaniljscones
1 msk vaniljsocker
1 msk ljust muscovadosocker

Ingefärsscones
½-1 tsk malen ingefära
2 msk finhackad syltad ingefära
2 msk mörkt muscovadosocker

Honungsscones med kardemumma
½ tsk malen kardemumma
½ tsk hel kardemumma stött i mortel
2 msk flytande honung

Mandelscones
½ dl skållad, skalad och hackad sötmandel
1 tsk vaniljsocker
2 msk lönnsirap
1 droppe bittermandelolja

Kokosscones
Byt ut hälften av filmjölken mot kokosmjölk (ej light)
½ dl riven kokos
3 msk vit sirap

Grundrecept, salta scones:
4 dl fullkornsvetemjöl
1 dl dinkelmjöl
150 g smör
2 dl filmjölk
½ tsk salt
Bakas ut precis som söta scones.

Parmesanscones
½ dl färskriven lagrad parmesan
½ tsk paprikapulver

Ostscones med eller utan kummin
½ dl riven lagrad ost, t.ex. emmenthaler, västerbotten, grevé
1 tsk hel vanlig kummin eller ingen kummin

kalla såser

av olika slag är gott när man grillar. Just nu är det knappast grillväder men det ska väl hinna ändra sig. Här är tre varianter som passar lika bra till kött, fisk, fågel och vegetariskt. Och med detta önskar jag er alla en god natt!

Barbecuesås

2 msk olivolja
1 finhackad gul lök
3 vitlöksklyftor
3 msk tomatpuré
1 msk honung
1 msk råsocker
2 msk riven färsk ingefära
1 msk rödvinsvinäger
3 lagerblad
1 msk chiliflingor
1 msk sambal oelek
1 tsk flingsalt

Blanda allt i en rostfri kastrull, koka ca 10 minuter och låt svalna.

Mangosås

1 finhackad schalottenlök
2 msk sesamolja
1 mogen mango i bitar
1 pressad vitlöksklyfta
2½ dl vatten
2 msk råsocker
2 msk vitvinsvinäger
½ tsk flingsalt
1 krm cayennepeppar

Stek schalottenlöken i sesamolja så den blir mjuk utan att brynas. Tillsätt övriga ingredienser och mixa ihop till en slät sås.

Sataysås

2 finhackade schalottenlökar
1 msk riven färsk ingefära
1 msk sambal oelek
150 g mixade jordnötter
2 msk rapsolja
3 dl kokosmjölk
1 msk flytande honung
2 tsk maizena utrört i 2 msk kallt vatten
½ tsk salt
2 krm vitpeppar

Fräs lök, ingefära och sambal oelek i olja. Tillsätt övriga ingredienser, låt det koka upp och smaka av med salt och peppar.

nordkoreas store ledare

Kim Jong-Il gästar för närvarande Värmdö på ett av sina sällsynta statsbesök. Här njuter han av havsbad och grillfester när de viktiga förhandlingarna så medger.

bevare oss väl…

det är ju bara tre veckor kvar till Prajden. Jag har gått i två Prajdparader, en i Östersund, en i Stockholm. (Hur många Frigörelsedemonstrationer jag gick i på den tiden det hette så har jag inte hållit reda på.) Jag känner redan hur jag börjar gnissla tänder och hyperventilera (ja, det går faktiskt att göra dessa saker samtidigt, man andas genom näsan!) Men varför blir jag så nojad varje år? Det är klart att man ska känna och visa sin prajd, om man har nån. För varje år som går blir jag alltmer frånåkt, avhängd, översnöad och enstörig, ett levande fossil långt borta från gemensamhet, glam, glitter och gamman. Visst kommer jag att gå i paraden även i år, det tycker jag personligen att alla som kan bör göra. Stora folksamlingar ger mig inte panik längre, det var länge sen. Jag ska pryda mig med stora, ceriserosa tygblommor (ja, det är jag i koppel på bilden nedan)!

så här många kärnstridsspetsar

hade jag inom räckhåll igår kväll, eller det är väl rättare att säga att de hade mig inom räckhåll. Vill du veta läget där du bor, följ länken här.