mera stadsbilder

På grund av kyla och begynnande snöfall tog jag bara ett fyrtiotal bilder men åtskilliga av dem är jag väldigt nöjd med. Så nu tänker jag visa några av dem här. Visst är det behändigt med bloggbilder, är man inte intresserad surfar man bara vidare. Det var annat förr när man tvangs sitta still under oändliga diabildvisningar eller fotoalbumbläddringar, det som jag alltid tyckte var så märkligt var att trots att det kostade pengar (och inte lite heller) med film, framkallning, eventuella papperskopior, så tyckte folk i allmänhet att det behövdes minst tretti bilder av samma motiv. Det vore mig främmande att ha synpunkter på motivvalet i sig, tycker man ett motiv är viktigt så är det. Men man tappar intresset om man får se det i för många, nästan identiska, upplagor.

Stockholms Konserthus har verkligen en underbart vacker blå färg. Den gör sig i alla ljusförhållanden. Det blev rabalder när huset stod klart, det blir det väl alltid vad det än gäller, och jag vet att det finns fortfarande de som anser att det är för lysande blått. Men betänk hur fullständigt vidrigt det skulle vara om det vore falurött! Om det kommer människor med på bilderna så suddar jag till dem. Man ska inte lägga ut bilder på människor på internet utan deras vetskap och samtycke, jag har själv varit skitirriterad på att jag hamnade i album på Facebook utan att ha blivit tillfrågad. Det är absolut inte korrekt att göra så.

Här är en vacker vy av Peter Celsings underbara Kulturhuset. Det ger försoning åt den märkliga icke-miljö som uppstått ur rivningsgalenskapen som tog sig sina allra värsta uttryck här i Klara. När jag står som jag gjorde nu på Åhlénssidan av Klarakluckgatan så får jag känslan av att befinna mig på en kaj, att den nedsänkta Plattan är en hamnbassäng och Kulturhuset på andra sidan är en Atlantångare som lägger ut, ett gigantiskt passagerarfartyg fullt av ljus och liv i en rörelse som aldrig börjar eller slutar.

Bra jobbat! stod det på skylten. Jag tackar!

jag fruser! men roligt har jag haft.

Vet inte varför jag småhuttrar fastän det brinner fint i spisen, jag brukar aldrig frysa.  Det är nog för att jag inte har fått några hundpussar idag. Jag hade ett ärende in på Ohlssons Tyger på Sveavägen (den låg på Hornsgatan förut) och det är en av mina absoluta favoritbutiker. Vet inte varför men i hela mitt liv har jag varit mäkta förtjust i textilier av alla de slag. Tyger! Tyger! burning bright / in the forests of the night! Att gå runt i en tygaffär är en fröjd för många sinnen, det är en särskild, god doft därinne, ögonen får njuta av färger, mönster, texturer, och så kan man gå omkring och bara känna med fingertopparna. Blankt, halt siden, torrt och trådigt linne, ylle som kan vara både mjukt och stickigt, sval bomullspoplin, varm flanell.

Det figurerade för evigheter sen en donna i mitt liv som tyckte att jag var misslyckad därför att jag inte var ekonomiskt välbeställd, hon gav mig ibland avlagda klädesplagg men eftersom vi inte hade samma smak använde jag dem aldrig. Jag har ingenting alls emot second handkläder bara de är snygga! I alla fall så fick jag en tröja som inte var min stil men jag ville ändå visa lite artighet så jag sa när jag kände på den: ”Oooh, bomull/viskos som är så skönt att ta i!” ”Vad! Det kan du väl inte veta heller!” sa donnan. ”Men titta på etiketten då”, sa jag. Det var ju det, och det är verkligen inte svårt att känna igen för det har en väldigt speciell, lite oljig mjukhet.

Vare det sedan som det vill med den saken, Ohlssons Tyger är verkligen en härlig affär, eller snarare ett varuhus, två plan med allt en sömmare kan önska och en underbart trevlig och hjälpsam personal. Jag promenerade några hållplatser, tog bilder, kom till Slussen, tog mera bilder, konstaterade att det blev kallt om fingrarna, det började småsnöa, hoppade på en buss, kom till Mölnvik, handlade lite mat, och kom hem. Bredbandet har funkat bra sen det senast funkade dåligt, nu funkar det dock inte alls och vi får väl se om detta blir postat idag eller i morgon. Klockan är 21.30. :-D

vinkar till alla vänner!

Det är mulet och en minusgrad, nu beger jag mig in till stan på ett ärende och ska dessutom passa på att fotografera lite. Ibland tankeleker jag att jag vore rik, skulle jag då köpa en systemkamera? Det vete 17. Ja, man kan göra mycket mer med en sån jämfört med en kompaktkamera. Men jag kan göra oändligt mycket mer med min kompaktkamera (en Samsung ES15) jämfört med min första kamera, som var en Kodak Instamatic. Det är snart 40 år sen. =O Fördelarna med den jag har nu är att den ryms i byxfickan och den är klar att knäppa direkt, jag behöver inte ställa in nåt (det kan jag göra om jag vill) och det passar mig så bra. För ofta finns en bra bild bara en sekund, och ibland kan en såkallat misslyckad bild vara den bästa. Jag önskar er alla en fin eftermiddag!

Bild: Ett överblixtat Signe Tillisch.

saluki

är en av mina absoluta favoritraser. Det är dock inte en hund jag skulle vilja leva med, de är alldeles för smarta och skulle snabbt bli uttråkade av mig. Men Gud vad de är vackra. Beduinerna har använt dem i flera tusen år för jakt på gasell, antilop med mera halvsmåvilt i öknarna på den arabiska halvön. På korta distanser finns det inga andra hundar som kan slå dem. Där jag var kennelflicka födde man bland annat upp saluki. Och de fick ju jäklars inte smita, då var de tre kilometer bort innan man ens hunnit märka att dörren var öppen, de kunde i värsta fall ta lamm och kalvar, men det hände ju ibland ändå och det var helt hänförande att se dem ligga som streck över fälten, de tycktes aldrig sätta tassarna i marken. För övrigt känner jag en person som ifall hon vore en hund skulle hon avgjort vara en saluki. Hur kom jag in på detta? Det var för att jag mötte en borzoi i skogen häromdan.

oj dåh!

Jag borde ta en ny bild till min header. Ska man smida tankar i en tjockskalle får man nog ta till storsläggan. :-D Men nu skyndar jag mig att skriva innan bredbandet kopplar ner igen. Det la helt av vid niotiden igår kväll och sen tillbringade jag tre timmar med att försöka laga det. När jag vaknade i morse fortsatte jag greja och dona men till slut blev jag förbannad och ringde supporten hos operatören. Bor du i Stockholmsområdet, frågade den vänlige killen. Jo, sa jag. Hela trafiken har legat nere och nu på eftermiddagen började det ge livstecken men det kommer och går hela tiden. Hade jag inte varit så förbannat envis hade jag inte kastat bort över fem timmar på ett problem bortom min kontroll, fem timmar när jag i stället hade kunnat åka till stan och ha roligt. Men det gör jag i morgon i stället.

och nu blir det nåt extra fint!

Ännu ett stycke med den lettiska sopranen Inessa Galante, Ave Maria av Vladimir Vavilov. Jag skrev så här i presentationstexten (översättning längre ner):

This hauntingly beautiful aria by the Russian composer Vladimir Vavilov (1925-1973) was falsely attributed to Giulio Caccini after Vavilov’s death. Even today it is sometimes presented as ”Ave Maria by Caccini by Vavilov”! When Inessa Galante performed this song on her 1995 album ”Debut” it gained worldwide fame and has since been used in several movies and recorded by artists as Sumi Jo and Andrea Bocelli. However, in my humble opinion, Galante’s marvellous interpretation as heard here is unsurpassed. She is accompanied by The Latvian National Symphony Orchestra, conducted by Alexander Vilumanis.

Så det var inte Vavilov själv som låg bakom denna felattribuering. Han själv skrev många stycken som han publicerade under kändare namn, men just här kallade han sig Anonymous. Jag har svårt att förstå hur nån kan tro att detta är musik av Caccini, skriven just i brytningen mellan renässans och barock, det är lika knäppt som att hävda att Albinonis Adagio är skrivet av Albinoni och med andra ord från den italienska barockens glanstid. Men åh, vilket vackert stycke det är. Jag har valt konstnärliga skildringar av Marie Bebådelse från gotik, renässans och barock som bildmaterial (ganska högupplösta så man kan se det i fullskärm med någorlunda behållning) och hoppas ni ska tycka det är fint! (Ja, en bild förekommer två gånger men det får vara så. :-D)

(Denna gripande vackra aria av den ryske tonsättaren Vladimir Vavilov (1925-1973) tillskrevs felaktigt Giulio Caccini efter Vavivlovs död. Än idag presenteras den ibland som ”Ave Maria av Caccini av Vavilov”! När Inessa Galante 1995 framförde denna sång på sitt album ”Debut” nådde den internationell ryktbarhet och har därefter använts i flera filmer och sjungits in av artister som Sumi Jo och Andrea Bocelli. Men enligt min egen blygsamma mening är Galantes magnifika tolkning, som vi hör den här, oöverträffad. Hon ackompanjeras av Latvian National Symphony Orchestra under ledning av Alexander Vilumanis.)

Uppdatering: Hädanefter ska jag förteckna de bilder jag använder så det inte blir dubbelt! Sen kan det vara roligt, ifall det är nån bild man särskilt gillar, att se vem konstnären är.

1. Giovanni di Paolo
2. Bernardo Daddi
3. Rogier van der Weyden
4. Lorenzo Lotto
5. Caravaggio
6. Vet ej
7. Ambrogio Lorenzetti
8. Antoniazzi di Romano
9. Bartholomeus van Eyck
10. Domenico Beccafumi
11. se 1
12. Benedetto Bonfigli
13. Sandro Botticelli
14. Cosmè Tura
15. Michiel van Coxcie
16. Ikon från Kreta
17. Andrea del Sarto
18. Andrea del Sarto
19. El Greco
20. Flamländsk mästare
21. Fra Angelico
22. Fra Bartolomeo
23. Fra Filippo Lippi
24. Garofalo
25. Gentile Bellini
26. Gentile da Fabriano
27. Tysk mästare
28. Mathias Grünewald
29. Jaan Janssen
30. Jan de Beer
31. Joos van Cleve
32. Konrad Witz
33. Lorenzo di Credi
34. Masolino da Panicale
35. Monogram AB-mästaren
36. Flemalle-mästaren
37. Mästaren med Bebådelsen från Aix
38. Hans Memling
39. Martin van Heemskerck
40. Orazio Gentileschi
41. Pedro Berruguete
42. Petrus Christus
43. Philippe de Champaigne
44. Pietro Perugino
45. Pietro Cavallini
46. Pinturicchio
47. Peter Paul Rubens
48. Peter Paul Rubens
49. Sandro Botticelli
50. Sebastiano Mazzoni
51. Simone Martini
52. Spansk mästare
53. Spansk mästare
54. Ikon från S:ta Katarinaklostret i Egypten
55. Domenico Tiepolo
56. Jacopo Tintoretto
57. Titiano Vecelli (Tizian)
58. Vittorio Carpaccio
59. Paolo Veronese
60. Antonello da Messina

ännu en bild

Pietà av Enguerrand Quarton

Denna vackra bild målades nån gång under första halvan av 1400-talet. Den är mycket speciell och väldigt suggestiv, djärv för sin tid, det är sällan man ser en sån förvriden plastik hos Jesu döda kropp, ändå är bilden så rofylld. Det här är också ett stiftarverk, målat på beställning av mannen i vitt, men vem han var vet jag inte. Man kan orda mycket om vad man ser i en bild, göra långa analyser och beskrivningar, men det kan också vara lärorikt att bara begrunda plan, färger, ytor och linjer. Det här är den geometriska komposition jag uppfattar och den har för mig en både rik och talande symbolik. Konstnären kanske avsåg nåt helt annat, men det kan vi tyvärr inte veta, vi kan bara se med öppna sinnen och längtan att förstå det oförståeliga.

(Bilderna går att förstora.)

chilinötsnafs

Fruktat gott att sitta och knapra i sig framför TV:n! I kväll börjar Schlagern (som vi homisar kallar det, vi är ju schlagerbögar allesammans, även flatorna)! Jag måste nog skaffa en TV ändå så jag kan bli lite normal. Fast jag väntar nog ett år eller två, det är ju ingen brådska. Min bästa Tristess håller mig ju så bra uppdaterad. :-D

5 dl blandade och osaltade nötter och mandlar
1 tsk röda chiliflingor (man kan ta lite mer om man gillar att det fräser på tungan)

1 chipotle (rökt och torkad chili) stött i mortel
eller
Några stänk liquid smoke (smaka av, det är starkt)
eller
½ msk röksalt

2 msk fruktig olivolja
2 msk flytande honung
2 msk vatten
Ev. flingsalt (ifall man använder röksalt räcker det med det)

Rosta nötterna försiktigt i en torr stekpanna på medelstark värme. Blanda ner de övriga ingredienserna och värm under omrörning tills vattnet dunstat bort och nötterna är glaserade. Låt dem svalna.

När jag satt och funderade över hemska schlagers kom jag att tänka på en av de hemskaste låtar jag vet (ej från Schlagern men hemsk nog ändå), Dominique med Soeur Sourire (flinande nunnan) från 1964. Det är en sån där komposition som fastnar i örat och sen är det svårt att få bort den. Dominikanernunnan som sjöng den (och också hade skrivit den) var född i Belgien och hette Jeanne Deckers.

Hon lämnade klostret för att göra sångkarriär, det gick inget bra, hon propagerade för preventivmedel, levde lesbiskt, det sägs att hon kom ut i droger, och 51 år gammal ändade hon sitt liv tillsammans med flickvännen, som jag inte vet hur gammal hon var. Mycket sorgligt alltsammans. Det gjordes en idylliserande Hollywoodfilm om henne, The Singing Nun med Debbie Reynolds i huvudrollen, ja i klippet här är det Debbie som sjunger och hon gör det faktiskt bättre än originalet. Men vad hjälper det. *stönar och våndas*

för alla nattvandrare, snedseglare och pilgrimer

tänder jag ett ljus. Må inget ont vederfaras någon i natt och må alla hitta kortaste vägen hem. Alla färdas vi, ibland på känn, och det är ofta glest mellan fyrarna. Vissa fyrar lyser inte med något synligt sken, men kommer man nära känner man deras värme.