Det har varit en mycket stilla dag här på höjden. När mörkret faller kan jag känna det som min stuga är ett litet fartyg alldeles ensamt ute på en svart ocean. Just runt ikring mig är det som en ö av ljus från ytterbelysningen och mina fönster, nere på vägen lyser en gatlykta men det är höga träd mellan den och mig, bakom ligger skogen svart och tyst. Jag känner mig alldeles ostörd, fri och lugn. Det kan säkert kallas att vara ensam men det är en god och läkande ensamhet.
Det hindrar inte att det finns människor jag saknar och längtar efter. Flera av dem kommer jag att träffa under helgerna, andra hoppas jag få träffa längre fram men gärna ganska snart. :-D Jag var ute och tog lite bilder tidigare i kväll, inte en människa syntes till. Det är verkligen mycket snö här för att vara i Stockholm, nu ska det bli tö i nån dag och sen kallt igen.
Från mitt fönster mot skogen, bakom skogen ligger viken, bortom viken ligger fjärden, öppna havet, andra öar, andra hamnar.
Och mitt i denna vinter har syrenbusken satt knoppar för nästa år.
Jag läser Lukasevangeliet innan jag går och lägger mig, det är min enda julvana. Karl XII:s översättning är den jag håller mig till, den här bibeln från 1907 fick jag på ett lustigt sätt* och den är tryckt med så små typer att jag antingen får läsa med förstoringsglas eller också ta av mig glasögonen och hålla boken en centimeter från näsan. Men det går kanonbra. Den här bilden är till Tristess.
* Det var faktiskt vid en separation när olika bohag skulle packas ihop och jag putsade en helsikes massa silver som inte var mitt, varför? Ja varför inte liksom. Jag var bara glad att komma iväg. Höll på i två dar med detta silver och som tack för hjälpen skulle jag få nån silverpryl. Men jag har ingen användning för silver, det smakar illa att äta och dricka med. Så jag tog den här lilla bibeln, en ukulele och en gammal tropikhjälm i stället.
Senaste kommentarer